Smakar på ordet "singel", men det smakar inte riktigt lika bra som ordet "pojkvän" gjorde den 14:e september 2007. Men vissa saker kanske man måste lära sig tycka om helt enkelt. Det är väl ingen som tycker om att vara helt ensam utan att dela saker med någon och att känna närhet. Men man kan inte stanna bara för sakens skull av rädsla för vad som händer efter.

Ibland så säger det bara stopp. Det tar slut. Pirrandet, spänningen och kanske även kärleken? Man måste vara två i ett förhållande för att det ska fungera. Vilja lika mycket. Våga kämpa. Ta sig igenom varje steg, varje kris och förstå att saker och ting ändras. Fast förhoppningsvis till det bättre i längen. Växa tillsammans och inte ifrån varandra.

Tänker tillbaka på alla fina stunder vi har haft. Allt som varit. Allt som kunde ha blivit. Allt som nu känns förlorat. 3 ½ år har vi känt varandra. Haft daglig kontakt. Klart man blir beroende, men det blev nog för mycket. Att gå från ett distansförhållande till sambo var nog inte det smartaste så här i efterhand. Inte för mig. Att vara självständig. Att tycka om att bara vara själv. Det är så otroligt viktigt. Mer än man tror. Det är dock en egenskap jag har förlorat för längesedan. Att flytta hemifrån, börja om helt på nytt var något av det bästa jag gjort men det hade sina nackdelar också. Det fanns alltid någon där, någon att vara med, någon att prata med. Vad det än var. Sedan flyttade man hem. Blev sambo. Då vändes allt det man vant sig vid upp och ner. Trodde det skulle vara som innan, eller till och med bättre, men det var inte riktigt så lätt. Det där perfekta livet man drömt om och alla förväntningar och längtan man byggt upp under distansen gjorde det hela svårare.

Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag nog gjort vissa saker annorlunda. Skulle ha lärt känna mig själv och få tillbaka min självständighet innan jag började dela precis allt med någon annan. Allt gick nog bara för snabbt. Synd att man måste lära sig av sina misstag för att förstå. För att inse. Känns som om jag förlorat mycket i onödan. Fast är väl ingen idé att vara bitter för det nu. Livet är inte alltid så lätt.

Kommer i alla fall sakna honom. Sakna det vi haft. Alla stunder. Kommer sakna alla de där småsakerna. Vet inte alls vad som kommer hända nu. Vet inte ens hur det känns. Kommer ta tid att vänja sig. Finns så mycket minnen. Så mycket saker man gått igenom. Fast egentligen skulle det ha skett en stor förändring redan vid första misstaget. Vid första sveket. Kanske inte lika radikalt som detta men ändå, redan då borde man förstått att något var fel och att något behövde göras.

Han kommer trots allt alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Känns som om jag förlorat min bästa vän. Vi kanske gled isär. Båda behöver i alla fall ta tag i sina liv. Så det är dags att lägga all energi på mig själv. Koncentrera mig på vad jag vill och vem jag är. Skönt att slippa bry mig om någon annan. Få slippa den där klumpen i magen och att vara orolig och ledsen.

Får helt enkelt se vad som händer i framtiden. Vart allt detta leder.

"You can't control the thoughts in your head sometimes. And you can't control who you love. It's a strange feeling, loving someone. It can be so sad sometimes. Even sadder than death, I think. Love is something we'll never really understand. We can open our eyes to death, and feel that it's real. We can watch it happen right in front of us, and we can accept it, even though it isn't always easy. But love isn't like that. Love makes us weak and desperate. Love kills parts of us we never knew we had."